SOON BABY, SOON.

Nu är det bara imorgon kvar, sedan åker vi. En månads semester och det ska bli grymt skönt och dessutom älskar jag Thailand. Det ska bli härligt att åka runt och besöka platser som är nya för både honom och mig, tillsammans. Just nu längtar jag som en tok, hoppas att morgondagen går fort och att flygresan på torsdag inte ställer till problem, att den går hyfsat fort och att vi kommer iväg och fram i tid. Men allt går nog som planerat ;) Jag känner mig dock inte kry, tom och matt i hela kroppen, känns liksom ända ut i ådrorna. Som att man går och bär på något som inte bryter ut. Trött och blek. Jag behöver väl sol och nyttigheter, minst sagt. FYFAN VAD JAG LÄNGTAR!!!!!!!

Jag älskar.

Okej, nu kommer jag med mitt kärleksgnabb igen, men jag kan inte låta bli, jag bara måste få berätta hur kär jag är och att jag tycker att sättet vi träffades på är helt jävla galet men samtidigt helt underbart.

Vi har snart varit tillsammans i två och ett halvt år men det känns som mer. Det magiska med detta är att med erfarenhet och av att ha tagit del av vänners förhållanden så brukar antingen den ena tröttna, och man går igenom någon slags kris där det sedan bär eller brister. Jag har inte tröttnat en endaste gång, aldrig någonsin. Mitt hjärta slår fortfarande lika hårt och jag är fortfarande lika kär och galen i honom som för två och ett halvt år sedan. Självklart har vi haft dåliga dagar, det vet vi ju redan men jag har aldrig tvivlat på mina känslor eller magkänsla.

Här är några bilder från när vi tog våran impulsresa till grekland två dagar efter att vi hade setts för första gången.

Båda två har förändrats något så sjukt mycket, vi har växt ihop och blivit ett istället för två och jag skulle inte kunna tänka mig en vardag utan min boop. Han är jag.

JAG ÄR SÅ HIMLA LYCKLIG.

Ni förstår inte, på torsdag händer både det ena och det andra. Jag är så himla förväntansfull. Jag älskar livet.

Published with Blogger-droid v2.0.3

Tål inte.

om det finns något jag inte tål så är det när människor tappar bort sig själva och blir en helt annan bara för att de byter miljö. Jag har några "vänner" som för en bra tid sedan har flyttat upp till Stockholm, "vänner" jag hade rätt bra kontakt med när jag bodde i Linköping. Men, när de har börjat hänga på stureplan lite, hamnat med på några vimmelbilder och insett att fotografen börjar känna igen dig och folk ditt namn, så tror man helt plötsligt att man är någon och det "gamla" folket betyder nu inte lika mycket som förut. Man är helt plötsligt inte lika cool att prata/hänga med och helt plötsligt så duger man inte alls. Att folk får storhetsvansinne är något jag verkligen skulle kunna spy utav. Jag hade oxå kunnat välja det där "livet" när jag flyttade upp hit, gått ut varje dag, blivit ett litet drinkluder och lärt känna massor med människor i hopp om att bli någonting. Matter of fact, så har jag redan levt det livet, känt folk och yrat omkring på stockholmsgator, men jag valde att gå vidare, valde att lämna mitt gamla liv och börja om på något nytt. Men, det var väl inte riktigt det jag ville komma fram till, folk får självklart leva det liv de vill, det är ingenting jag ska yttra mig om, men att folk byter personligheter, dialekter, och stöter bort sina gamla vänner för något så ytligt är för mig det absolut blondaste du kan göra. Då har man ingen aning om vem man är som människa om man inte kan vara sig själv.

EVERY MORNING I LOOK AT YOU AND SMILE, CAUSE BOY YOU CAME AROUND AND YOU KNOCKED ME DOWN.

LOST AND INSECURE, YOU FOUND ME.

ATT INHANDLA TILL THAI

1. Schampoo, balsam och inpackning från björn axén.
2. Min absoluta favorit ansiktskräm som jag inte kan leva utan. Clinique moisture surge.
3. Ett skönt myssett att resa i.

Him

Är det inte magiskt hur en människa kan framkalla så mycket känslor? Så många olika. Han får mig att känna mig trygg och jag skulle aldrig någonsin välja bort hans famn mot någon annans.

Långsökt eller ödet?

Livet är bra märkligt. Hur saker och ting blir och utvecklar sig. Jag skulle kunna börja med att skriva, tänk om inte jag hade blivit född, eller tänk om jag hade blivit född till en helt annan, men det går ju inte, för då hade det inte varit jag. Och nu sitter jag ju här. Josefine. Jag existerar.



Jag är lycklig i min livsituation, saker håller på att förändras och jag växer som människa. Jag blir tryggare och mår bättre och bättre för varje dag som går. Jag har varit arg på en människa över saker som sedan länge är förbi. Jag har svårt för att släppa och sluta älta. Blir jag sviken glömmer jag det aldrig och läkningen tar tid. Lång tid. Men, jag har läkt och tiden är passé även om en gnutta rädsla alltid kommer att finnas så har jag lärt mig att bygga upp allt och starta om från noll. Det fanns en period då jag inte mådde speciellt bra och jag hade svårt att slappna av. Jag behövde komma till en brytningspunkt, en punkt där vi skulle börja om på ny kula och det har vi gjort. Och det var inte svårare än så, det var det som behövdes.

Jag är fruktansvärt glad att vi har gått igenom det vi gått igenom. Jag är glad för att det har gjort oss starkare, vi är varandra så sjukt nära att det är skrämmande ibland. Han kan min insida utantill och jag kan hans. Jag är så glad att jag åkte upp till Stockholm och hälsade på Emma den där söndagen, på min semester i september, 2009. Men, jag kan gå längre bak än så...



För... man skulle kunna leka med tanken och tänka;

Om inte pappa och mamma hade flyttat till småland, så hade pappa aldrig börjat jobba med asfalt, och om pappa inte hade gjort det så hade han aldrig träffat Micke, och då hade jag aldrig träffat Alex. Eller vänta, egentligen är det kanske snubben som tog min oskuld som jag ska tacka? För hade jag aldrig blivit tillsammans med honom, så hade jag aldrig lärt känna Vikingstadsfolket, vilket var där jag lärde känna Alex på nytt. Och om aldrig Fredrik och jag hade gjort slut så hade jag aldrig levt rövare på Linköpingsgator och varit singel i två år för att sedan träffa Mattias, som i sin tur kände Per, som jag oxå kände sedan lång tid tillbaka. Men hade Mattias aldrig känt Per, så hade jag aldrig träffat Emma, och hade jag inte varit otrogen mot Mattias, så tror jag inte att Emma och jag hade varit lika tajta, (vi växte av det och blev tajtare efter en viss tids uppehåll) vilket i sin tur betyder att Emma aldrig hade ringt mig och berättat att hon skulle träffa Alex, vilket i sin tur ledde till att hon flyttade upp till Stockholm, och om Alex aldrig hade flyttat upp till Stockholm och börjat jobba på 3 så hade han aldrig träffat Christer, och då hade Christer aldrig fixat in honom på Telenor, och då hade de aldrig lärt känna varandra. Men allt hänger egentligen på en liten liten detalj, tänk om Christer inte hade följt med ut. Tänk om han hade nekat Alex ännu en gång, för det gjorde han när Alex ringde och frågade om han var sugen. Han struntade i att svara i telefonen första gången han ringde, andra gången svarade han men han var tveksam. Minns att Alex stängde in sig på toan medans han pratade med Christer. Undrar vad han sa om mig till Christer då. Men tänk om han hade bangat. Då hade vi aldrig åkt till Grekland och då hade jag aldrig suttit här idag,


med mina fjärilar i magen <3

& nu är det inte långt kvar.

KREATIV

Idag har jag varit ledig. Inte gjort så vidare mycket. Kollat igenom lite kläder som jag ska ha med mig till Thailand. Nu är det bara 23 dagar kvar, sen drar vi. Ska bli lovely! Jag har även suttit i snart tre timmar och skrivit dagbok, för hand. Det är skönt och jag älskar när man kommer in i det. Roligare att kunna titta tillbaka i en bok än i en blogg. I min bok har jag hemligheter, hemligheter jag inte kan skriva i bloggen. Jag tycker inte om att vara så offentlig som jag tidigare varit. Jag skriver ju faktiskt för mig själv. Bloggen är mer till för linköpingsvännerna som vill ta del av vad jag styr med. Och inte ni som är snokare och enbart nyfikna. Blir trött på er som publicerar anonyma kommentarer, och speciellt när ni skriver som ni gör. Att jag är gravid? Ni skriver det som om det vore något negativt och det gör mig ledsen. Ni borde väl vid det här laget även kunna skriva vilka ni är. Sjukt lågt ialf. Och om jag nu skulle vara gravid, så skulle jag inte dela med mig av det till er, utan bara till mina vänner, vad trodde ni egentligen? Bajs och hej!

LIFE GOES ON.

Och jag ber om ursäkt för dålig uppdatering. Mycket jobb och tid med familj den senaste tiden, hinner liksom inte knappra på tangenterna lika ofta längre. idag skulle jag jobbat men istället är jag på väg till Karolinska sjukhuset, jag blöder i halsen efter min op jag gjorde i somras. Ångrar opn mer än något annat då det endast har varit problem. Min smak har liksom inte kommit tillbaka än, hur stört är inte det?