LIFE, CHILD, YOU, ME, US, AFRAID.

Min vän Jessica är gravid, hon är gravid i v. 37 vilket betyder att hon bara har tre veckor kvar innan ungen ploppar ut. Det skulle egentligen kunna hända när som helst nu och det gör mig pirrig. Jag är självklart, otroligt glad för hennes och hennes pojkväns skull. Det finns inga tvivel om att hon kommer att bli världens bästa mamma.

När jag fick reda på att hon var gravid så höll jag på att svälja min egna tunga, jag kunde inte förstå, det kändes så långt borta och jag ville bara kunna ta på det. Jessica? Mamma? Min barndomsvän? Som är två år yngre än mig, ska hon bli mamma? Det kändes så fruktansvärt konstigt allting men samtidigt var jag överlycklig. Det tog tid att smälta och jag har nog fortfarande inte riktigt förstått. Jag kommer nog inte förstå förrän jag får se ungen med mina egna ögon och hålla i henne med mina egna händer. Men som sagt, hon kommer bli världens bästa mamma. 

När man vet att sina vänner väntar barn börjar man automatiskt tänka på hur det skulle vara för en själv om man skulle bli gravid. Hur jag skulle reagera, om jag skulle känna mig redo och klar med mig själv, om jag överhuvudtaget skulle grubbla och tänka över beslutet eller om beskedet skulle vara solklart. Ibland kan jag dagdrömma och längta efter bebis och jag brukar bli lätt avis på de som bär en liten skrutt i sin famn. Jag har blivit besviken när jag har trott att jag har varit gravid och testet visar negativt. & man tänker, jaha, inte den här gången heller -även om vi inte planerar något, så kan jag inte låta bli att längta. Men jag undrar om känslan skulle vara densamma den dagen testet skulle visa positivt. Skulle mitt svar vara så självklart? Skulle jag behålla det utan att tveka? Jag tror jag skulle bli rädd, livrädd för att bli lämnad kvar, rädd för att bli ensam, rädd för att behöva ta allt ansvar själv, rädd för att ha lagt ner så mycket av mig själv i något som inte ledde någon vart, rädd för att kasta bort mitt liv, rädd för att aldrig kunna studera journalistik, rädd för att inte få leva mitt liv. Rädd för att inte få vara jag. Rädd för att välja fel. Men man är väl alltid rädd? Och man har oftast en stark magkänsla och med erfarenhet av den vet jag att det är den man ska lyssna på. Så, jag behöver nog inte vara så rädd när den dagen kommer. Allting har tidigare löst sig och med min kvinnliga intuition, som jag lyssnat på så starkt innan, vet jag att jag utan tvekan skulle välja rätt beslut.