jag har slitit ut så många skor i en stad där ingen längre bor

Jag längtar hem! Så jävla mycket. Egentligen vet jag inte vad jag längtar efter. Känslan? Vännerna, familjen, så klart. Jag kände mig levande på ett helt annat sett. Jag saknar. Men det är passé, jag vet, för ingenting är längre som det var förut. Allt är öde, alla är borta. Ingenting skulle någonsin bli som förut, kännas som förut, om jag flyttade tillbaka. Jag vet att jag skulle få känslan av instängdhet, rastlöshet och jag skulle söka mig ut igen, leta reda på impulsiviteten, som jag alltid gör, när jag tröttnar.